Jag har precis läst klart den mest fantastiska bok jag någonsin har läst, Marley och jag av John Grogan. För alla er som har hund själva eller någon gång haft så tycker jag att ni ska läsa denna bok.

Det var den näst sista gången på rallylydnaden med Ninja som en annan på kursen lånade mig boken och tyckte att jag skulle läsa den eftersom hon tyckte att den påminde en del om min hund Ninja. Jag behövde inte läsa många sidor innan jag upptäckte att det var sant. En oerhört glad hund med alldeles för mycket energi, en hund som ibland ställer till med problem men som samtidigt visar så stor kärlek och ger så mycket kärlek, det stämmer helt med Ninja.
Efter att ha läst halva boken beställde jag den själv för detta är en bok som jag skulle kunna läsa flera gånger.

På bokens baksida står det följande: "Jenny och John skulle just börja sin gemensamma tillvaro. De var unga och kära, de hade ett litet hus och inte ett bekymmer i världen. Så bestämde de sig för att öva sina föräldratalanger på en hund.
In i deras hem kom Marley, en gyllengul labradorvalp som snabbt växte till en bredbröstad fyrtiofemkilos ångvält. I dundrande fart tog han sig fram genom livet, han sprang genom dörrar, hälsade alla gäster med en dreglig puss och tuggade i sig alltifrån pennpr till ett använt graviditetstest. Varken lydnadskurser eller lugnande medel hjäpte.
Men lika vilt som han betedde sig, lika obegränsad var hans tillgivenhet. Och för familjen Grogan blev han en ovärderlig gåva.

När jag tittar på tv har jag väldigt lätt för att skratta och gråta men när det gäller böcker har jag aldrig "visat" mina känslor på det sättet. Inte förrän nu. Jag satt och läste den här boken när jag satt på bussen på väg hem till mina föräldrar och fick lägga ifrån mig den flera gånger för att jag började skratta och gråta. Den berör så otroligt mycket. Vi får följa Marley genom hela hans liv. Från det att han är valp och kommer till familjen tills dess att han är 13 år gammal och det är dags att somna in. Under den tiden händer det oerhört mycket i en familjs liv.

När jag nu satt här hemma och läst klart boken idag så strömmade tårarna igen, och det var inte lätta, tysta och fina tårar utan det bara rann och jag snyftade för fullt. Jag hann knappt börja innan jag hörde hur Ninja reste sig upp inne i sovrummet och tassade ut i vardagsrummet till mig, hoppade upp i soffan, ville slicka bort mina tårar och lade sig över mitt knä, vilket ledde till att jag började skratta för fullt samtidigt som jag grät.
Nog för att Ninja kan vara jobbig emellanåt, men jag hade aldrig viljat vara utan henne!